Jag är definitivt en känslodriven person. Hur mycket min hjärna eller mitt sunda förnuft än stretar emot är mitt hjärta alltid starkare. Jag kan inte göra något som inte känns rätt, jag kan inte blunda för vad det där lilla bultandet skriker i bröstkorgen. Mamma brukar säga att jag alltid haft starkt integritet, men jag tror det kan ha varit mitt hjärta som vägrat låta mig trampa snett. Hur många villovägar det än leder mig på är jag ändå glad för att det är så envist och starkt. Det har orsakat många tårar och smärta i perioder men när sorgen lagt sig och man kan se klart igen så har det alltid varit rätt beslut, jag vet att jag gjort det som känts rätt, ända in i benmärgen.

En sak jag lärt mig de senaste åren är att man inte kan lita på folk. Det fanns en tid då jag verkligen kunde ge 120% av mig själv och hade all tillit i världen. Nu finns det väldigt få personer som jag släpper in och känner att jag kan lita på. Kanske beror det på att jag blivit matad med så mycket lögner, eller så är jag bara realist?  När jag tänker tillbaka på de tillfällen jag sett in i ett par ögon och sagt "om du säger att det är så, då litar jag på dig" kan jag inte låta bli att skratta lite åt mig själv. Så naivt! Man kan säga precis vad som helst, det betyder inte att det är sant. Det betyder inte att man menar det. Kanske idag, men inte imorgon. Jag tror problemet är att "moral" knappt existerar idag. Man tänker bara på sig själv och att få det man själv vill ha, oavsett vem man trampar på. Jag har lärt mig ta allt med en nypa salt. Att ingen är annorlunda, att ingen står utanför allt det där. Och när man väl kommit dit, när man inte sänker sina murar för vem som helst och inte litar blint - då slutar man bli besviken. Ibland önskar jag att jag inte vore sån då det gör det asolut svårare för mig att släppa in nya människor i mitt liv men jag slipper iallafall bli besviken. Det finns dock några riktigt, riktigt bra människor som jag lyckats hitta (och håller hårt i). De kanske inte alltid säger det jag vill höra, ibland kanske det t.o.m gör lite ont, men det är ärligt.

Alla underbart fina människor i mitt liv, ni vet vilka ni är och ni är sjukt älskade <3

Då var det dags för årets Rosa bandet gala något jag alltid brukar kolla på men som har fått en extra betydelse sen Mamma gick bort. Jag blir illamående av att bara höra ordet Cancer och det är sjukt att det finns en sjukdom som förstör så många människor och familjers liv. När jag ser föräldrar berätta om sin cancer med barn springande runt fötterna slås jag av hur orättvist livet är och jag kan inte låta bli att fälla en tår. Jag känner mig så ledsen att jag nästan blir illamående. Och varje gång någon nämner ordet cancer så väcks alla minnen till liv som att det vore igår Mamma somnade in. Jag kan inte sluta känna mig förtvivlad. Vill bara skrika högt, eller något som kan få min smärta att försvinna. Att jag kommer sakna dig, det kommer jag alltid göra. Men det är den smärtan av din bortgång som vi fick uppleva på plats som plågar mig värst just nu.

 

 

Funderar & funderar...
Beslut kan vara tuffa att ta speciellt när det gäller stora grejer i livet eller beslut man vet kommer få konsekvenser man måste ju våga och som alla säger man måste våga chansa för att vinna men ibland känns besluten så stora att man blir rädd att fatta ett beslut, man blir rädd för att välja fel väg. Jag står vid ett sånt vägskäl i livet där det är dags att välja vilken väg man ska gå. Jag vet vilken väg jag vill gå men jag hänger upp mig på vilken väg som är rätt. Känns lite som att hjärtat går åt ett håll medans hjärnan går åt andra hållet, borde man? vågar man? ska man? osv listan kan göras lång."Livet är kort". Jotack, den har jag också kört på ett antal gånger och visst är det sant. Visst kan man dö precis när som helst, visst kan chanser försvinna framför näsan på en. Visst ska man fånga dagen och allt det där. Men samtidigt får vi leva i konsekvenserna av besluten vi tar idag, i resten av våra liv. Allt vi säger och allt vi gör. Jag har ingen lust att böta i resten av mitt liv för något dumt tillfälligt misstag.

Livet är kort. Men samtidigt är det lite för långt för att dra på sig en hel garderob av konsekvenser.

 

 

Oktober är en rosa månad, en månad då det kretsar kring cancer och en månad då jag hela tiden blir påmind om att min Mamma förlorade kampen mot sin cancer. Man tänker alltid det händer inte mig eller någon jag känner men helt plötsligt står man där chockad och panikslagen över att cancern vänt upp och ner på din värld och din familjs värld, det är en hemsk sjukdom och efter att ha förlorat någon i cancer så är det ett ord jag aldrig kommer kunna höra någon säga utan att bli berörd, kanske därför denna videon berör mig så fruktansvärt och träffar mig rakt i hjärtat. Men oavsett om du känner någon som har cancer, förlorat någon i cancer eller aldrig haft det så är detta något alla borde offra 5 minuter för att kolla på.

Underbar helg i Malmö med lilleman & Sara.. alltid lika underbart att åka ner och vi trivs som fisken i vattnet :)

Lite lyx i vardagen är ett måste, stunder att njuta av och se tillbaka på. Att få mys en eftermiddag på ett cafe mitt i veckan med en fin vän det kallar jag vardagslyx. Haha låter som det skulle vara världens grej att ta en fika men när man bor 5 mil ifrån varandra så är det inte alltid lätt att få tiden att gå ihop eller kunna boka in en spontan fika sådär mitt i veckan så då blir det lite lyx :) Så idag efter jag tagit tag i alla dagens måsten så blev det en sväng in till Jönköping för lite shopping på A6 och sen för att få umgås och fika med Jannike. Finns inte många människor som jag kan vara så öppen med som när jag är med henne.  Som förstår mig så sjukt bra genom att bara höra mig säga ett ord. Genom att bara kolla på mig. Det är fin vänskap det. Tack för idag min underbara vän. Den dagen jag träffade dig fick jag en vän för livet <3 Tråkig avslutnig på dagen dock då jag fick migrän innan jag skulle åka hem så kändes som en lång lång resa hem och mådde så illa så fick lägga mig direkt när jag kom hem och vaknade för en stund sen..skönt att huvudvärken är nästan borta men inte lika kul att ha sovit halva kvällen för hur ska jag nu kan sova inatt..hum känns inte helt okej får se om man kan hitta någon bra film att fördriva tiden med men först blir det lite väldig försenad kvällsmat :) Tack & hej.

 

Idag är man seg och mår antagligen lite som man förtjänar då det blev några glas vin mer än planerat igår, var iallafall en lyckad inflyttningsfest hos min fina vän och träffade massa trevligt folk :) Imorn kör vi igång en ny vecka och ska börja måndagen med en sväng till gymmet herregud skrev jag precis det där nästan så jag själv blev chockad haha men som sagt nu ska vi ha en höst som går i hälsans fotspår hur länge det sen varar ja det har jag ingen aning om och jag lovar inget haha :) Men nehe med det sagt kryper jag ner i soffan för att se på en film och sen blir det sängen. Godnatt.

 

 

and I`m a shopaholic :)

Ligger nog mycket mycket sanningen i den meningen haha. Dock är det konstigt att man tycker att man aldrig har något att ta på sig. Idag insåg jag att det snart är dags att rensa garderoben då det är kaos. Har ett helt rum fixat som en walk in closet men ändå inte plats måste vara rummet som är för litet för inte kan det väll vara så att jag har för mycket kläder haha! Är det någon annan som lider av samma syndrom som mig? Jag köper samma tröja/klänning fast i olika färger för o slippa ångesten över att man valde fel färg när man kommer hem, något jag nog borde sluta med :)

Redan ny vecka igen..tiden bara springer iväg. Helgen som varit har bestått av mestadels jobb och jobb men även hunnit med lite nöje hemma hos Cicci i Lördas då det skulle firas att hon fyllde 25 :) En relativ lugn kväll för min del även om det slank ner ett par glas vin men sen hade vi ju vissa andra som verkligen gick all in men härligt med människor som kan bjuda på sig själva :) Iallafall var det en lyckad kväll om man bortser från att vissa seriösa samtal ska man ju kanske lära sig att inte ta i fyllan haha. Veckan nu är full med jobb och jobb och försöka vila så man orkar med helgen då det blir Eksjö stadsfest för hela slanten :) Det va allt just nu..CIAO.

..mellan pärmarna är allting som förut.

Vi vet att du inte vaknar mer nu. Att du har somnat föralltid. Vi sitter brevid dig och ser dig andas, dina sista andetag. Upp ner upp ner. Så många gånger jag har känt huden över bröstkorgen bli tunn och skör. Göra ont för att smärtan har tagit över. När jag har varit livrädd för att du ska sluta andas. Den smärtan var obeskrivlig. Den är. Nu visste jag. Snart slutar bröstkorgen höjas och sänkas, snart finns inte min Mamma längre. Jag ser hur ditt hjärta slår ett sista slag, din bröstkorg höjs för en sista gång och jag hör dina andetag en sista gång sen lämnar smärtan dig samtidigt som en smärta fyller min kropp en smärta det visar sig att jag ska behöva leva med. Jag kan inte glömma den sista timmen vi spenderade brevid dig på sjukhuset, om jag tänker på det kan jag inte andas. Jag blir panikslagen av att jag inte minns om jag sa att jag älskar dig en sista gång, jag vet att du visste hur mycket jag älskar dig men det gör ont att leva med en massa saker som jag önskar att jag hunnit säga hundra gånger till. Dagar som idag är jag arg på världen för att den tog min Mamma ifrån mig och för att jag känner mig så fruktansvärt jävla vilse utan dig. Det kanske inte syns på utsidan men fy fan va det känns och min insida gråter. Jag längtar så fruktansvärt efter dig, prata om saker som man gör med sin Mamma och göra saker som en Mamma och en dotter gör ihop. Allt dedär i livet som vi kommer missa, alla år som vi missar. Jag har mer än halva mitt liv framför mig och jag kommer få spendera alla dom dagararna utan dig. Det finns dagar som fungerar, dagar jag lärt mig att hantera saknaden men sen kommer det dagar som idag idag, dessa dagar när man bryter ihop är svarta. Man hittar inte riktigt ut för tårarna hindrar en från att se klart. Smärtan är det enda som finns och det känns som att den tar över hela kroppen. Jag tittar tillbaka i fotoalbum och minns alla lyckliga stunder, minns allt du gett mig i livet och jag önskar så att jag kunde få uppleva en helt vanlig dag med dig igen, jag skulle offra allt för bara en dag. Men jag har lärt mig att man får vara svag man får ha dagar då saknaden tar över, det är okej att få vara ledsen. Det finns ingen människa som alltid orkar vara stark. Jag har lärt mig att ta vara på livet att leva varje dag fullt ut kan låta som en klische men för mig är det viktigt. Vi människor är duktiga på att bara låta livet gå och ta saker förgivet. Vi tar bara förgivet att morgondagen ska likna gårdagen och att man har all tid i världen. Jag försöker att lära mig att leva livet fullt ut och ta kommandot i mitt eget liv för att jag vet att jag varit dålig på det och för att jag vet att du vill att jag ska leva fullt ut. Det är svårt utan dig vid min sida, men jag lär mig..jag tar ett steg i taget, jag går sakta men säkert framåt. Jag lär mig att livet måste gå vidare och att saknaden aldrig försvinner man måste lära sig att leva med den. Jag har lärt mig att man får lov att vara svag och att det finns människor i min omgivning som är beredd att torka mina tårar men jag har också lärt mig att jag är starkare än vad jag någonsinn kunde ana och det ger mig hopp, det gör att jag vågar fortsätta följa mina drömmar även utan dig vid min sida och att det finns alltid ett ljus i tunneln det gäller bara att våga gå tillräckligt långt fram för att kunna se det. Tiden läker inte alla sår jag vet det nu men jag vet att jag kan lära mig att leva med dom och att du lever kvar i mig. Mamma, jag älskar dig.

 

 

 

Helgen har spenderats i Malmö så skönt att komma bort och så skönt att vara ledig någon extra dag och att komma ner till Malmö känns varje gång som att komma hem, jag gillar Malmö och jag älskar skånskan haha :) Helger som denna då jag är nere längtar jag efter att flytta tillbaka, jag vill ha familjen omkring mig och kunna träffa alla så ofta jag vill utan att det ska kännas som ett helt projekt när man ska åka ner. Jag har många gånger pratat om att flytta tillbaka till skåne men det blir aldrig av då jag dels är för feg, för bekväm och sen har man ju sina vänner här och innan hade jag Mamma. Men nu när man var nere hos Pappa så insåg jag att det är den enda förälder jag har kvar och jag skulle vilja kunna spendera mer tid med honom än vad jag har tid och möjlighet till när avståndet är så långt. Jag önkar som sagt att det vore närmare och att jag kunde få mer tid med familjen men vem vet en vacker dag kanske det blir så just nu är jag iallafall glad över dom helger man lyckas komma iväg :)

 

Saras kommentar om helgen... Hemma bra men borta bäst haha det säger en del om va hon tycker om Malmö :)

 

 

 

Fullt upp och tusen saker inplanerade så här blir det inte mycket bloggande nuförtiden men som sagt det går ju alltid lite i perioder men kul att läsarna finns kvar iallafall även om ni inte hittar mycket nytt här men kommer iallafall ett inlägg då och då :) Jobbar som en tok då jag inte har någon semester alls denna sommaren men lite kul hinner man ju med iallafall, sen jag skrev sist har jag & Jannike hunnit spendera två helt underbara helger i Hamlstad och ja det finns mycket man skulle kunna skriva men så mycket tid har jag inte just nu så får räcka med att vi haft sjukt kul, umgåtts med underbara människor, skrattat tills tårarna rinner och fått för lite sömn om man ska använda ett ord så får det vara amazing :) Halmstad i mitt hjärta. Men nehe dags att sova då man börjar jobba vid 7 imorn, att jobba på en söndag känns inte helt okej.

Godnatt.