Då var det dags för årets Rosa bandet gala något jag alltid brukar kolla på men som har fått en extra betydelse sen Mamma gick bort. Jag blir illamående av att bara höra ordet Cancer och det är sjukt att det finns en sjukdom som förstör så många människor och familjers liv. När jag ser föräldrar berätta om sin cancer med barn springande runt fötterna slås jag av hur orättvist livet är och jag kan inte låta bli att fälla en tår. Jag känner mig så ledsen att jag nästan blir illamående. Och varje gång någon nämner ordet cancer så väcks alla minnen till liv som att det vore igår Mamma somnade in. Jag kan inte sluta känna mig förtvivlad. Vill bara skrika högt, eller något som kan få min smärta att försvinna. Att jag kommer sakna dig, det kommer jag alltid göra. Men det är den smärtan av din bortgång som vi fick uppleva på plats som plågar mig värst just nu.

 

 

Funderar & funderar...
Beslut kan vara tuffa att ta speciellt när det gäller stora grejer i livet eller beslut man vet kommer få konsekvenser man måste ju våga och som alla säger man måste våga chansa för att vinna men ibland känns besluten så stora att man blir rädd att fatta ett beslut, man blir rädd för att välja fel väg. Jag står vid ett sånt vägskäl i livet där det är dags att välja vilken väg man ska gå. Jag vet vilken väg jag vill gå men jag hänger upp mig på vilken väg som är rätt. Känns lite som att hjärtat går åt ett håll medans hjärnan går åt andra hållet, borde man? vågar man? ska man? osv listan kan göras lång."Livet är kort". Jotack, den har jag också kört på ett antal gånger och visst är det sant. Visst kan man dö precis när som helst, visst kan chanser försvinna framför näsan på en. Visst ska man fånga dagen och allt det där. Men samtidigt får vi leva i konsekvenserna av besluten vi tar idag, i resten av våra liv. Allt vi säger och allt vi gör. Jag har ingen lust att böta i resten av mitt liv för något dumt tillfälligt misstag.

Livet är kort. Men samtidigt är det lite för långt för att dra på sig en hel garderob av konsekvenser.

 

 

Oktober är en rosa månad, en månad då det kretsar kring cancer och en månad då jag hela tiden blir påmind om att min Mamma förlorade kampen mot sin cancer. Man tänker alltid det händer inte mig eller någon jag känner men helt plötsligt står man där chockad och panikslagen över att cancern vänt upp och ner på din värld och din familjs värld, det är en hemsk sjukdom och efter att ha förlorat någon i cancer så är det ett ord jag aldrig kommer kunna höra någon säga utan att bli berörd, kanske därför denna videon berör mig så fruktansvärt och träffar mig rakt i hjärtat. Men oavsett om du känner någon som har cancer, förlorat någon i cancer eller aldrig haft det så är detta något alla borde offra 5 minuter för att kolla på.