Då var det dags för årets Rosa bandet gala något jag alltid brukar kolla på men som har fått en extra betydelse sen Mamma gick bort. Jag blir illamående av att bara höra ordet Cancer och det är sjukt att det finns en sjukdom som förstör så många människor och familjers liv. När jag ser föräldrar berätta om sin cancer med barn springande runt fötterna slås jag av hur orättvist livet är och jag kan inte låta bli att fälla en tår. Jag känner mig så ledsen att jag nästan blir illamående. Och varje gång någon nämner ordet cancer så väcks alla minnen till liv som att det vore igår Mamma somnade in. Jag kan inte sluta känna mig förtvivlad. Vill bara skrika högt, eller något som kan få min smärta att försvinna. Att jag kommer sakna dig, det kommer jag alltid göra. Men det är den smärtan av din bortgång som vi fick uppleva på plats som plågar mig värst just nu.
"Vi satt vid din sida, vi höll din hand.
Vi försökte trösta dig och du reagerade på våra ord ibland.
Men någonstans tog änglarna vid, du lämnade oss alla med ett hål i hjärtat."
Det känns som att jag har fastnat i att söka en syndabock jag kan inte sluta tänka på om någon kunde gjort något annorlunda, en annan läkare, en annan stad, någon som visste bättre. Att inte vi i familjen upptäckte att något var fel tidigare. Man är arg på världen och vill hitta någon att klandra. Kanske känner jag skuld över att man inte skickade Mamma till läkaren tidigare. Skuld över saker är en tung börda att bära. Jag tänker hela tiden varför skulle det hända just oss? Och nu har ytterligare en familjemedlem fått diagnosen cancer och hela jävla ekorrhjulet börjar snurra igen, hur ska man orka. Hur ska resten av familjen orka? Jag önskar att cancer fick cancer och dog.
& självklart vill jag avsluta inlägget med att påminna er om att skänka en slant, allt räknas..& så vill jag även påminna om ta vara på era nära och kära, att ni ska njuta av den tid ni har tillsammans :)
Vi försökte trösta dig och du reagerade på våra ord ibland.
Men någonstans tog änglarna vid, du lämnade oss alla med ett hål i hjärtat."
Det känns som att jag har fastnat i att söka en syndabock jag kan inte sluta tänka på om någon kunde gjort något annorlunda, en annan läkare, en annan stad, någon som visste bättre. Att inte vi i familjen upptäckte att något var fel tidigare. Man är arg på världen och vill hitta någon att klandra. Kanske känner jag skuld över att man inte skickade Mamma till läkaren tidigare. Skuld över saker är en tung börda att bära. Jag tänker hela tiden varför skulle det hända just oss? Och nu har ytterligare en familjemedlem fått diagnosen cancer och hela jävla ekorrhjulet börjar snurra igen, hur ska man orka. Hur ska resten av familjen orka? Jag önskar att cancer fick cancer och dog.
& självklart vill jag avsluta inlägget med att påminna er om att skänka en slant, allt räknas..& så vill jag även påminna om ta vara på era nära och kära, att ni ska njuta av den tid ni har tillsammans :)
Oktober är en rosa månad, en månad då det kretsar kring cancer och en månad då jag hela tiden blir påmind om att min Mamma förlorade kampen mot sin cancer. Man tänker alltid det händer inte mig eller någon jag känner men helt plötsligt står man där chockad och panikslagen över att cancern vänt upp och ner på din värld och din familjs värld, det är en hemsk sjukdom och efter att ha förlorat någon i cancer så är det ett ord jag aldrig kommer kunna höra någon säga utan att bli berörd, kanske därför denna videon berör mig så fruktansvärt och träffar mig rakt i hjärtat. Men oavsett om du känner någon som har cancer, förlorat någon i cancer eller aldrig haft det så är detta något alla borde offra 5 minuter för att kolla på.
I ett fotoalbum där står tiden stilla...
..mellan pärmarna är allting som förut.
Vi vet att du inte vaknar mer nu. Att du har somnat föralltid. Vi sitter brevid dig och ser dig andas, dina sista andetag. Upp ner upp ner. Så många gånger jag har känt huden över bröstkorgen bli tunn och skör. Göra ont för att smärtan har tagit över. När jag har varit livrädd för att du ska sluta andas. Den smärtan var obeskrivlig. Den är. Nu visste jag. Snart slutar bröstkorgen höjas och sänkas, snart finns inte min Mamma längre. Jag ser hur ditt hjärta slår ett sista slag, din bröstkorg höjs för en sista gång och jag hör dina andetag en sista gång sen lämnar smärtan dig samtidigt som en smärta fyller min kropp en smärta det visar sig att jag ska behöva leva med. Jag kan inte glömma den sista timmen vi spenderade brevid dig på sjukhuset, om jag tänker på det kan jag inte andas. Jag blir panikslagen av att jag inte minns om jag sa att jag älskar dig en sista gång, jag vet att du visste hur mycket jag älskar dig men det gör ont att leva med en massa saker som jag önskar att jag hunnit säga hundra gånger till. Dagar som idag är jag arg på världen för att den tog min Mamma ifrån mig och för att jag känner mig så fruktansvärt jävla vilse utan dig. Det kanske inte syns på utsidan men fy fan va det känns och min insida gråter. Jag längtar så fruktansvärt efter dig, prata om saker som man gör med sin Mamma och göra saker som en Mamma och en dotter gör ihop. Allt dedär i livet som vi kommer missa, alla år som vi missar. Jag har mer än halva mitt liv framför mig och jag kommer få spendera alla dom dagararna utan dig. Det finns dagar som fungerar, dagar jag lärt mig att hantera saknaden men sen kommer det dagar som idag idag, dessa dagar när man bryter ihop är svarta. Man hittar inte riktigt ut för tårarna hindrar en från att se klart. Smärtan är det enda som finns och det känns som att den tar över hela kroppen. Jag tittar tillbaka i fotoalbum och minns alla lyckliga stunder, minns allt du gett mig i livet och jag önskar så att jag kunde få uppleva en helt vanlig dag med dig igen, jag skulle offra allt för bara en dag. Men jag har lärt mig att man får vara svag man får ha dagar då saknaden tar över, det är okej att få vara ledsen. Det finns ingen människa som alltid orkar vara stark. Jag har lärt mig att ta vara på livet att leva varje dag fullt ut kan låta som en klische men för mig är det viktigt. Vi människor är duktiga på att bara låta livet gå och ta saker förgivet. Vi tar bara förgivet att morgondagen ska likna gårdagen och att man har all tid i världen. Jag försöker att lära mig att leva livet fullt ut och ta kommandot i mitt eget liv för att jag vet att jag varit dålig på det och för att jag vet att du vill att jag ska leva fullt ut. Det är svårt utan dig vid min sida, men jag lär mig..jag tar ett steg i taget, jag går sakta men säkert framåt. Jag lär mig att livet måste gå vidare och att saknaden aldrig försvinner man måste lära sig att leva med den. Jag har lärt mig att man får lov att vara svag och att det finns människor i min omgivning som är beredd att torka mina tårar men jag har också lärt mig att jag är starkare än vad jag någonsinn kunde ana och det ger mig hopp, det gör att jag vågar fortsätta följa mina drömmar även utan dig vid min sida och att det finns alltid ett ljus i tunneln det gäller bara att våga gå tillräckligt långt fram för att kunna se det. Tiden läker inte alla sår jag vet det nu men jag vet att jag kan lära mig att leva med dom och att du lever kvar i mig. Mamma, jag älskar dig.
Vi vet att du inte vaknar mer nu. Att du har somnat föralltid. Vi sitter brevid dig och ser dig andas, dina sista andetag. Upp ner upp ner. Så många gånger jag har känt huden över bröstkorgen bli tunn och skör. Göra ont för att smärtan har tagit över. När jag har varit livrädd för att du ska sluta andas. Den smärtan var obeskrivlig. Den är. Nu visste jag. Snart slutar bröstkorgen höjas och sänkas, snart finns inte min Mamma längre. Jag ser hur ditt hjärta slår ett sista slag, din bröstkorg höjs för en sista gång och jag hör dina andetag en sista gång sen lämnar smärtan dig samtidigt som en smärta fyller min kropp en smärta det visar sig att jag ska behöva leva med. Jag kan inte glömma den sista timmen vi spenderade brevid dig på sjukhuset, om jag tänker på det kan jag inte andas. Jag blir panikslagen av att jag inte minns om jag sa att jag älskar dig en sista gång, jag vet att du visste hur mycket jag älskar dig men det gör ont att leva med en massa saker som jag önskar att jag hunnit säga hundra gånger till. Dagar som idag är jag arg på världen för att den tog min Mamma ifrån mig och för att jag känner mig så fruktansvärt jävla vilse utan dig. Det kanske inte syns på utsidan men fy fan va det känns och min insida gråter. Jag längtar så fruktansvärt efter dig, prata om saker som man gör med sin Mamma och göra saker som en Mamma och en dotter gör ihop. Allt dedär i livet som vi kommer missa, alla år som vi missar. Jag har mer än halva mitt liv framför mig och jag kommer få spendera alla dom dagararna utan dig. Det finns dagar som fungerar, dagar jag lärt mig att hantera saknaden men sen kommer det dagar som idag idag, dessa dagar när man bryter ihop är svarta. Man hittar inte riktigt ut för tårarna hindrar en från att se klart. Smärtan är det enda som finns och det känns som att den tar över hela kroppen. Jag tittar tillbaka i fotoalbum och minns alla lyckliga stunder, minns allt du gett mig i livet och jag önskar så att jag kunde få uppleva en helt vanlig dag med dig igen, jag skulle offra allt för bara en dag. Men jag har lärt mig att man får vara svag man får ha dagar då saknaden tar över, det är okej att få vara ledsen. Det finns ingen människa som alltid orkar vara stark. Jag har lärt mig att ta vara på livet att leva varje dag fullt ut kan låta som en klische men för mig är det viktigt. Vi människor är duktiga på att bara låta livet gå och ta saker förgivet. Vi tar bara förgivet att morgondagen ska likna gårdagen och att man har all tid i världen. Jag försöker att lära mig att leva livet fullt ut och ta kommandot i mitt eget liv för att jag vet att jag varit dålig på det och för att jag vet att du vill att jag ska leva fullt ut. Det är svårt utan dig vid min sida, men jag lär mig..jag tar ett steg i taget, jag går sakta men säkert framåt. Jag lär mig att livet måste gå vidare och att saknaden aldrig försvinner man måste lära sig att leva med den. Jag har lärt mig att man får lov att vara svag och att det finns människor i min omgivning som är beredd att torka mina tårar men jag har också lärt mig att jag är starkare än vad jag någonsinn kunde ana och det ger mig hopp, det gör att jag vågar fortsätta följa mina drömmar även utan dig vid min sida och att det finns alltid ett ljus i tunneln det gäller bara att våga gå tillräckligt långt fram för att kunna se det. Tiden läker inte alla sår jag vet det nu men jag vet att jag kan lära mig att leva med dom och att du lever kvar i mig. Mamma, jag älskar dig.
Att minnas det förflutna kan vara underbart att planera för framtiden kan vara smart..
men glöm inte bort hur viktigt det är att leva i nuet.
men glöm inte bort hur viktigt det är att leva i nuet.
Jag saknar dig varje dag, hela tiden. Det är så sjukt svårt att leva utan dig och jag skulle offra allt om jag bara kunde få träffa dig en stund, få sånna mamma råd som bara du kunde ge. Jag behöver kärleken från min mamma och en famn man alltid kände sig trygg i och visste att oavsett vad som händer så löser sig allt. Men jag går alltid framåt med dig i mitt hjärta, du var en kämpa och när saker är jobbigt kämpar jag både för dig och mig. Jag älskar dig <3
Jag skulle vilja ha en dag, en enda jävla dag då inte allt känns som att bestiga ett berg. En dag då inte hela dagen känns som en kamp, jag är så trött på att känna mig utmattad och tömd på energi. Idag är en sån dag då saknaden efter dig är enorm och inte riktigt går att hantera. Mamma, jag saknar dig <3
När det liksom gör sådär ont i hjärtat.
Vi firar Mammas födelsedag på Kreta, vid tidpunkten för när kortet togs hade jag ingen aning om att det var den sist födelsedagen vi skulle fira tillsammans jag hade ingen aning om att jag 4 månader senare skulle säga hejdå föralltid. Jag var så lycklig så ovetande och det gör ont att veta att jag aldrig kommer bli det igen, jag kan aldrig gå tillbaka. Jag kan inte låtsas som att det inte hänt, jag kan inte vrida tillbaka klockan och få lite mera tid. Det är ingen mardröm utan verklighet så verkligt det bara kan bli. Idag såg jag på jobbet en liten pojke komma springande, han lyste av glädje och kastade sig in i famnen på sin mormor & vad ont det gjorde. Smärtan känns varje dag men i just den stunden kände jag sekundsnabb hård smärta som att någon slog mig i bröstet och luften tog slut jag var tvungen att gå ifrån och låta tårarna rinna, ett sånt tillfälle som jag ännu inte lyckas kontrollera och det bara rasar över mig från ingenstans. Min lilla kille älskade dig mer än allt i världen och det är så jävla orättvist att han inte får ha dig i sitt liv, det gör så jävla ont, ont i hjärtat.
