Jag är definitivt en känslodriven person. Hur mycket min hjärna eller mitt sunda förnuft än stretar emot är mitt hjärta alltid starkare. Jag kan inte göra något som inte känns rätt, jag kan inte blunda för vad det där lilla bultandet skriker i bröstkorgen. Mamma brukar säga att jag alltid haft starkt integritet, men jag tror det kan ha varit mitt hjärta som vägrat låta mig trampa snett. Hur många villovägar det än leder mig på är jag ändå glad för att det är så envist och starkt. Det har orsakat många tårar och smärta i perioder men när sorgen lagt sig och man kan se klart igen så har det alltid varit rätt beslut, jag vet att jag gjort det som känts rätt, ända in i benmärgen.

En sak jag lärt mig de senaste åren är att man inte kan lita på folk. Det fanns en tid då jag verkligen kunde ge 120% av mig själv och hade all tillit i världen. Nu finns det väldigt få personer som jag släpper in och känner att jag kan lita på. Kanske beror det på att jag blivit matad med så mycket lögner, eller så är jag bara realist?  När jag tänker tillbaka på de tillfällen jag sett in i ett par ögon och sagt "om du säger att det är så, då litar jag på dig" kan jag inte låta bli att skratta lite åt mig själv. Så naivt! Man kan säga precis vad som helst, det betyder inte att det är sant. Det betyder inte att man menar det. Kanske idag, men inte imorgon. Jag tror problemet är att "moral" knappt existerar idag. Man tänker bara på sig själv och att få det man själv vill ha, oavsett vem man trampar på. Jag har lärt mig ta allt med en nypa salt. Att ingen är annorlunda, att ingen står utanför allt det där. Och när man väl kommit dit, när man inte sänker sina murar för vem som helst och inte litar blint - då slutar man bli besviken. Ibland önskar jag att jag inte vore sån då det gör det asolut svårare för mig att släppa in nya människor i mitt liv men jag slipper iallafall bli besviken. Det finns dock några riktigt, riktigt bra människor som jag lyckats hitta (och håller hårt i). De kanske inte alltid säger det jag vill höra, ibland kanske det t.o.m gör lite ont, men det är ärligt.

Alla underbart fina människor i mitt liv, ni vet vilka ni är och ni är sjukt älskade <3

Funderar & funderar...
Beslut kan vara tuffa att ta speciellt när det gäller stora grejer i livet eller beslut man vet kommer få konsekvenser man måste ju våga och som alla säger man måste våga chansa för att vinna men ibland känns besluten så stora att man blir rädd att fatta ett beslut, man blir rädd för att välja fel väg. Jag står vid ett sånt vägskäl i livet där det är dags att välja vilken väg man ska gå. Jag vet vilken väg jag vill gå men jag hänger upp mig på vilken väg som är rätt. Känns lite som att hjärtat går åt ett håll medans hjärnan går åt andra hållet, borde man? vågar man? ska man? osv listan kan göras lång."Livet är kort". Jotack, den har jag också kört på ett antal gånger och visst är det sant. Visst kan man dö precis när som helst, visst kan chanser försvinna framför näsan på en. Visst ska man fånga dagen och allt det där. Men samtidigt får vi leva i konsekvenserna av besluten vi tar idag, i resten av våra liv. Allt vi säger och allt vi gör. Jag har ingen lust att böta i resten av mitt liv för något dumt tillfälligt misstag.

Livet är kort. Men samtidigt är det lite för långt för att dra på sig en hel garderob av konsekvenser.

All that I know is I don't know.

En Fredag som började bra blev ännu bättre och sen slutade i tårar. Jag hade kunnat göra så mycket saker annorlunda, fast jag kan inte vrida tillbaka tiden. Vad som varit är förbi och det är bara att acceptera och försöka gå vidare. På något sätt måste livet alltid gå vidare hur ont det än gör för stunden. Men det är svårt att acceptera innan man kan förstå. Hur kan något så bra egentligen bli så fel? Ja allt jag egentligen vet & kan säga är att jag är så förvirrad.

Idag skulle jag på begravning jag har alltid varit dålig på att hantera döden och begravningar gör mig illamående men efter att en vän för ett tag sen gav upp och inte finns mer ville jag finnas där och ta ett sista farväl. Jag gjorde mig iordning imorse satte mig i bilen och körde mot f-rum men halvvägs fick jag en panikattack, började gråta och bestämde mig för att åka hem igen. Jag orkade bara inte gå, jag kände mig inte stark nog för att fixa det ensam. Jag har fortfarande inte kommit över min Mammas död och hur plågsamt det var att gå på den begravningen så jag klarade inte av att gå är ledsen över om jag missade din men jag hoppas och tror att den var vacker. Vi hade dålig kontakt den sista tiden och det ångrar jag nu när du är borta och jag önskar jag hade förstått hur dåligt du mådde. Jag är extremt dålig på att svara på sms jag vet det och du skickade sms till mig om att saker var jobbiga och att du hade det tufft jag var stressad när jag läste det glömde svara och en månad senare är du borta, känns overkligt och jag kommer alltid undra om det funnits något jag kunnat göra. Jag kommer alltid ångra att jag inte svarade, det är något jag måste lära mig att leva med för nu är det försent. Du var en fantastisk människa och jag kommer alltid minnas alla våra resor vi åkt på och hur du fick mig att börja åka med när jag var 15 det är snart 11 år sen men jag minns det som igår. Jag vill tacka dig för att du fanns där för mig och för allt du gjorde för mig när jag var yngre, du var en axel jag alltid kunde luta mig mot och jag kommer aldrig glömma det, du blir aldrig glömd. & jag hoppas du vet att jag tyckte att du var en underbar vän. Ge min Mamma en kram där uppe i himlen & vila i frid <3

För er som kände David borde ni se Denna, glädjande i all sorg att se den David jag minns.

Att leva i sorg över människor man förlorat kan vara otroligt smärtsamt och jobbigt men något jag lärt mig efter att ha förlorat människor i min närhet är att livet är för kort för att inte våga. Man måste leva idag, följa sina drömmar, göra det man vill göra och framförallt tala om för människor i ditt liv vad dom betyder för dig hellre för många gånger än inte alls för man vet inte när någon försvinner. Att minnas det förflutna kan vara underbart att planera för framtiden kan vara smart men glöm inte bort hur viktigt det är att leva i nuet.

Våra brister gör oss till människor.

Om det är något jag är trött på så är det folks åsikter om saker & ting. Alla människor har rätt att ha en åsikt och tycka till men när det gäller mitt liv så tyck till om vad ni vill men det är jag som bestämmer. Ledsen om jag trampar någon på tårna gör någon besviken inte lever det liv ni förväntar er eller tycker att jag borde. Jag är trött på att lyssna på alla andra, trött på att sätta mitt liv och mina drömmar på paus för att göra någon annan till lags. Ledsen för att jag kanske gör saker i fel ordnig, tar fel beslut osv men det är så man lär sig. Man lär sig av sina misstag man blir starkare och går vidare. Jag har inte alltid rätt och inte heller rätt svar på allt men jag kan iallafall titta tillbaka i livet och veta att jag vågat, jag har vågat gå efter och leva det liv som jag vill. Jag trillar ibland och får ett skrapsår här & var men det är det värt, det finns så mycket i livet som kan vara skrämmande, som kanske inte kommer funka, kommer hålla i längden osv men man kan inte vara rädd för att leva. Alla dessa bitar är en del av livets bergochdalbana och vill man vara med på åkturen så får man vara beredd på att ibland går det upp och ibland går det ner. Man kan välja att stå vid sidan av kolla på och låta någon annan åka åt dig men det är inte min grej. Jag fortsätter. Ibland är det bara så, att vi slutar följa andras instinkter, principer, redan sagda meningar och istället börjar vi tänka. Det är då jag krockar med vad som blivit fel någonstans på vägen, jag inser hur jag saknar något, något viktigt, kanske till och med livsavgörande. När vi somnar bland oupplevda sanningar, drömmer om osagda lögner för att sedan vakna till att trender krossas, ljudlöst. Överallt tycks det växa lösningar och mitt i allt simmar jag omkring och undrar om tiden är inne, att välja väg är inte alltid lätt och det blir absolut inte alltid rätt..men man måste våga gå framåt.

Allt handlar om inställning. Ibland tappar jag det tänket, men livet är duktigt på att påminna mig igen. Människor runt mig säger saker som de kanske inte är medvetna om själva påverkar mig, saker som får mig att öppna ögonen lite lite mer.  "Man är det man är" har jag alltid tänkt. Rätt? FEL. Man är det man föresätter sig att vara, det man väljer och vill. Viljestyrkan kan vara en underskattad sak i mitt liv ibland. Man kommer ingenvart genom att ha fel inställning, genom att begränsa sig själv. Med rätt inställning däremot - då kan man komma precis hur långt som helst.

Idag gjorde jag något stort eller iallafall stort för mig jag insåg att jag gick åt fel håll och bestämde mig för att det får vara nog nu & att det är dags att gå i rätt riktning. Jag har så länge levt efter vad andra tyckt och tänker framförallt min Mamma jag tänkte mer på att göra andra nöjda och till lags och slutade på vägen någonstans att lyssna på mig själv. Det är 1 år sen Mamma gick bort och igår kom jag på mig själv med att jag fortfarande lever efter vad hon tyckte och tänkte och vad hon ansåg att jag skulle göra.
Jag har så länge egentligen vetat åt vilket håll jag är på väg eller vad jag egentligen vill uppnå med mitt liv men ändå står jag still. Så imorse avslutade jag något jag aldrig borde påbörjat och nu tar jag kommandot. Idag är helt enkelt första dagen på resten av mitt liv och från och med nu tänker jag bara gå framåt.


Allt handlar väl om tre väldigt enkla ord egentligen. De tre V:na.
Vilja våga vara*. Har man fattat det så har man fattat allt.
Vilja uppnå, våga steget, vara det/där man vill.

Sen jag förlorade min Mamma har jag kollat mycket i backspegeln jag ältar åren som gått, det som varit, vad man inte kan få tillbaka, om man tagit rätt beslut längs vägen i sitt liv osv. Dehär med nostalgi har  helt enkelt blivit ett problem i mitt liv på senaste tiden. Hur kan någon/något som inte haft så stor betydelse innan helt plötsligt ta så mycket plats? Hur kan man se något idag som man aldrig sett innan. Människor förändras, jag förändras och vi är helt enkelt inte samma personer som när man gick i skolan man går vidare lever olika liv, blir äldre men när ens vägar en dag korsas igen så känner man nostalgi på hög nivå. En dos av något från förr. Hur kan allting vara precis som förr men ändå så otroligt annorlunda. Man ser en person för precis den de är som de alltid varit men man ser det på ett nytt sätt. Antingen passade man ihop förr men känns nu som helt olika personer från olika världar eller så är det åt andra hållet man matchade inte alls förr i tiden men nu är det annorlunda och man känner en samhörighet som inte funnits innan. En känsla som är svår att förklara och som man nog inte egentligen kan förstå om man inte känner det själv, men det har liksom fastnat i huvudet på mig och jag vet inte varför men det är en sån grej jag inte kan låta bli att tänka på, typiskt en grubblare som mig. Kanske är det bra att vara nostalgisk ibland och ibland kanske man bara ska inse att vissa saker är helt enkelt inte gjorda för att bli annat än minnen. Men det är kära  minnen. Jag går mycket på nostalgins stigar nuförtiden om det är bra eller dåligt? Det har jag inte kommit fram till än!

Kom ihåg att leva!
Ännu en vecka har passerat & jag skräms lite av hur fort veckorna försvinner iväg och snart har 2 månader av det nya året hunnit passera. Det positiva är väll att det går mot vår, jag vill gärna ha vår nu på en gång och sen sommar en lång underbar sommar.. jag längtar efter värme :) Jag behöver mer solsken för att bli piggare och sådär äkligt lycklig och positiv just nu sitter jag fast i något snurrande ekorrhjul som går aldeless för fort och kväver en sådär lite i taget. Jag skulle behöva ett sån riktig aha upplevelse då man liksom bara vet, då man bara känner, då man helt enkelt slipper spendera så mycket tid på att fundera. Men nehe tänkar Emma är igång igen som alltid min mamma sa alltid att jag har för mycket hjärnspöken för mitt eget bästa och jag kan nog inte annat än att hålla med. Jag måste börja tänka mindre och leva mer. Jag grubblar, vrider och vänder på saker till proportionerna växt helt ur kontroll men några av mina största "misstag" har ju faktiskt även blivit några av mina bästa minnen. Dumt i stunden med konsekvenser som ekar i några veckor och sedan förvandlats till ett leende i mungipan. Bitterljuvt, fast vad spelar det för roll om tio år?:)

Kom ihåg vad som är rätt för någon annan är faktiskt inte alltid rätt för dig. Du & bara du ska vara chef i ditt liv, välj din egen takt din egen väg och följ dina drömmar, våga leva. Det är så lätt att haka upp sig på nu, imorrn, om två månader. Men sen då? Sen kommer nya äventyr, nya minnen, nya problem. Varför är man så rädd egentligen? Jag har ganska många steg kvar att ta i livet. Jag kommer trampa snett ibland, det är del av livet. Det är definitivt värt att dra på sig klackarna i alla fall :)