Sen jag förlorade min Mamma har jag kollat mycket i backspegeln jag ältar åren som gått, det som varit, vad man inte kan få tillbaka, om man tagit rätt beslut längs vägen i sitt liv osv. Dehär med nostalgi har  helt enkelt blivit ett problem i mitt liv på senaste tiden. Hur kan någon/något som inte haft så stor betydelse innan helt plötsligt ta så mycket plats? Hur kan man se något idag som man aldrig sett innan. Människor förändras, jag förändras och vi är helt enkelt inte samma personer som när man gick i skolan man går vidare lever olika liv, blir äldre men när ens vägar en dag korsas igen så känner man nostalgi på hög nivå. En dos av något från förr. Hur kan allting vara precis som förr men ändå så otroligt annorlunda. Man ser en person för precis den de är som de alltid varit men man ser det på ett nytt sätt. Antingen passade man ihop förr men känns nu som helt olika personer från olika världar eller så är det åt andra hållet man matchade inte alls förr i tiden men nu är det annorlunda och man känner en samhörighet som inte funnits innan. En känsla som är svår att förklara och som man nog inte egentligen kan förstå om man inte känner det själv, men det har liksom fastnat i huvudet på mig och jag vet inte varför men det är en sån grej jag inte kan låta bli att tänka på, typiskt en grubblare som mig. Kanske är det bra att vara nostalgisk ibland och ibland kanske man bara ska inse att vissa saker är helt enkelt inte gjorda för att bli annat än minnen. Men det är kära  minnen. Jag går mycket på nostalgins stigar nuförtiden om det är bra eller dåligt? Det har jag inte kommit fram till än!