Då var det dags för årets Rosa bandet gala något jag alltid brukar kolla på men som har fått en extra betydelse sen Mamma gick bort. Jag blir illamående av att bara höra ordet Cancer och det är sjukt att det finns en sjukdom som förstör så många människor och familjers liv. När jag ser föräldrar berätta om sin cancer med barn springande runt fötterna slås jag av hur orättvist livet är och jag kan inte låta bli att fälla en tår. Jag känner mig så ledsen att jag nästan blir illamående. Och varje gång någon nämner ordet cancer så väcks alla minnen till liv som att det vore igår Mamma somnade in. Jag kan inte sluta känna mig förtvivlad. Vill bara skrika högt, eller något som kan få min smärta att försvinna. Att jag kommer sakna dig, det kommer jag alltid göra. Men det är den smärtan av din bortgång som vi fick uppleva på plats som plågar mig värst just nu.
"Vi satt vid din sida, vi höll din hand.
Vi försökte trösta dig och du reagerade på våra ord ibland.
Men någonstans tog änglarna vid, du lämnade oss alla med ett hål i hjärtat."
Det känns som att jag har fastnat i att söka en syndabock jag kan inte sluta tänka på om någon kunde gjort något annorlunda, en annan läkare, en annan stad, någon som visste bättre. Att inte vi i familjen upptäckte att något var fel tidigare. Man är arg på världen och vill hitta någon att klandra. Kanske känner jag skuld över att man inte skickade Mamma till läkaren tidigare. Skuld över saker är en tung börda att bära. Jag tänker hela tiden varför skulle det hända just oss? Och nu har ytterligare en familjemedlem fått diagnosen cancer och hela jävla ekorrhjulet börjar snurra igen, hur ska man orka. Hur ska resten av familjen orka? Jag önskar att cancer fick cancer och dog.
& självklart vill jag avsluta inlägget med att påminna er om att skänka en slant, allt räknas..& så vill jag även påminna om ta vara på era nära och kära, att ni ska njuta av den tid ni har tillsammans :)
Vi försökte trösta dig och du reagerade på våra ord ibland.
Men någonstans tog änglarna vid, du lämnade oss alla med ett hål i hjärtat."
Det känns som att jag har fastnat i att söka en syndabock jag kan inte sluta tänka på om någon kunde gjort något annorlunda, en annan läkare, en annan stad, någon som visste bättre. Att inte vi i familjen upptäckte att något var fel tidigare. Man är arg på världen och vill hitta någon att klandra. Kanske känner jag skuld över att man inte skickade Mamma till läkaren tidigare. Skuld över saker är en tung börda att bära. Jag tänker hela tiden varför skulle det hända just oss? Och nu har ytterligare en familjemedlem fått diagnosen cancer och hela jävla ekorrhjulet börjar snurra igen, hur ska man orka. Hur ska resten av familjen orka? Jag önskar att cancer fick cancer och dog.
& självklart vill jag avsluta inlägget med att påminna er om att skänka en slant, allt räknas..& så vill jag även påminna om ta vara på era nära och kära, att ni ska njuta av den tid ni har tillsammans :)
Kommentarer
Postat av: Sandra
Kämpa på, jag beklagar sorgen <3
Trackback
