Våra brister gör oss till människor.

Om det är något jag är trött på så är det folks åsikter om saker & ting. Alla människor har rätt att ha en åsikt och tycka till men när det gäller mitt liv så tyck till om vad ni vill men det är jag som bestämmer. Ledsen om jag trampar någon på tårna gör någon besviken inte lever det liv ni förväntar er eller tycker att jag borde. Jag är trött på att lyssna på alla andra, trött på att sätta mitt liv och mina drömmar på paus för att göra någon annan till lags. Ledsen för att jag kanske gör saker i fel ordnig, tar fel beslut osv men det är så man lär sig. Man lär sig av sina misstag man blir starkare och går vidare. Jag har inte alltid rätt och inte heller rätt svar på allt men jag kan iallafall titta tillbaka i livet och veta att jag vågat, jag har vågat gå efter och leva det liv som jag vill. Jag trillar ibland och får ett skrapsår här & var men det är det värt, det finns så mycket i livet som kan vara skrämmande, som kanske inte kommer funka, kommer hålla i längden osv men man kan inte vara rädd för att leva. Alla dessa bitar är en del av livets bergochdalbana och vill man vara med på åkturen så får man vara beredd på att ibland går det upp och ibland går det ner. Man kan välja att stå vid sidan av kolla på och låta någon annan åka åt dig men det är inte min grej. Jag fortsätter. Ibland är det bara så, att vi slutar följa andras instinkter, principer, redan sagda meningar och istället börjar vi tänka. Det är då jag krockar med vad som blivit fel någonstans på vägen, jag inser hur jag saknar något, något viktigt, kanske till och med livsavgörande. När vi somnar bland oupplevda sanningar, drömmer om osagda lögner för att sedan vakna till att trender krossas, ljudlöst. Överallt tycks det växa lösningar och mitt i allt simmar jag omkring och undrar om tiden är inne, att välja väg är inte alltid lätt och det blir absolut inte alltid rätt..men man måste våga gå framåt.