Vi firar Mammas födelsedag på Kreta, vid tidpunkten för när kortet togs hade jag ingen aning om att det var den sist födelsedagen vi skulle fira tillsammans jag hade ingen aning om att jag 4 månader senare skulle säga hejdå föralltid. Jag var så lycklig så ovetande och det gör ont att veta att jag aldrig kommer bli det igen, jag kan aldrig gå tillbaka. Jag kan inte låtsas som att det inte hänt, jag kan inte vrida tillbaka klockan och få lite mera tid. Det är ingen mardröm utan verklighet så verkligt det bara kan bli. Idag såg jag på jobbet en liten pojke komma springande, han lyste av glädje och kastade sig in i famnen på sin mormor & vad ont det gjorde. Smärtan känns varje dag men i just den stunden kände jag sekundsnabb hård smärta som att någon slog mig i bröstet och luften tog slut jag var tvungen att gå ifrån och låta tårarna rinna, ett sånt tillfälle som jag ännu inte lyckas kontrollera och det bara rasar över mig från ingenstans. Min lilla kille älskade dig mer än allt i världen och det är så jävla orättvist att han inte får ha dig i sitt liv, det gör så jävla ont, ont i hjärtat.