..mellan pärmarna är allting som förut.

Vi vet att du inte vaknar mer nu. Att du har somnat föralltid. Vi sitter brevid dig och ser dig andas, dina sista andetag. Upp ner upp ner. Så många gånger jag har känt huden över bröstkorgen bli tunn och skör. Göra ont för att smärtan har tagit över. När jag har varit livrädd för att du ska sluta andas. Den smärtan var obeskrivlig. Den är. Nu visste jag. Snart slutar bröstkorgen höjas och sänkas, snart finns inte min Mamma längre. Jag ser hur ditt hjärta slår ett sista slag, din bröstkorg höjs för en sista gång och jag hör dina andetag en sista gång sen lämnar smärtan dig samtidigt som en smärta fyller min kropp en smärta det visar sig att jag ska behöva leva med. Jag kan inte glömma den sista timmen vi spenderade brevid dig på sjukhuset, om jag tänker på det kan jag inte andas. Jag blir panikslagen av att jag inte minns om jag sa att jag älskar dig en sista gång, jag vet att du visste hur mycket jag älskar dig men det gör ont att leva med en massa saker som jag önskar att jag hunnit säga hundra gånger till. Dagar som idag är jag arg på världen för att den tog min Mamma ifrån mig och för att jag känner mig så fruktansvärt jävla vilse utan dig. Det kanske inte syns på utsidan men fy fan va det känns och min insida gråter. Jag längtar så fruktansvärt efter dig, prata om saker som man gör med sin Mamma och göra saker som en Mamma och en dotter gör ihop. Allt dedär i livet som vi kommer missa, alla år som vi missar. Jag har mer än halva mitt liv framför mig och jag kommer få spendera alla dom dagararna utan dig. Det finns dagar som fungerar, dagar jag lärt mig att hantera saknaden men sen kommer det dagar som idag idag, dessa dagar när man bryter ihop är svarta. Man hittar inte riktigt ut för tårarna hindrar en från att se klart. Smärtan är det enda som finns och det känns som att den tar över hela kroppen. Jag tittar tillbaka i fotoalbum och minns alla lyckliga stunder, minns allt du gett mig i livet och jag önskar så att jag kunde få uppleva en helt vanlig dag med dig igen, jag skulle offra allt för bara en dag. Men jag har lärt mig att man får vara svag man får ha dagar då saknaden tar över, det är okej att få vara ledsen. Det finns ingen människa som alltid orkar vara stark. Jag har lärt mig att ta vara på livet att leva varje dag fullt ut kan låta som en klische men för mig är det viktigt. Vi människor är duktiga på att bara låta livet gå och ta saker förgivet. Vi tar bara förgivet att morgondagen ska likna gårdagen och att man har all tid i världen. Jag försöker att lära mig att leva livet fullt ut och ta kommandot i mitt eget liv för att jag vet att jag varit dålig på det och för att jag vet att du vill att jag ska leva fullt ut. Det är svårt utan dig vid min sida, men jag lär mig..jag tar ett steg i taget, jag går sakta men säkert framåt. Jag lär mig att livet måste gå vidare och att saknaden aldrig försvinner man måste lära sig att leva med den. Jag har lärt mig att man får lov att vara svag och att det finns människor i min omgivning som är beredd att torka mina tårar men jag har också lärt mig att jag är starkare än vad jag någonsinn kunde ana och det ger mig hopp, det gör att jag vågar fortsätta följa mina drömmar även utan dig vid min sida och att det finns alltid ett ljus i tunneln det gäller bara att våga gå tillräckligt långt fram för att kunna se det. Tiden läker inte alla sår jag vet det nu men jag vet att jag kan lära mig att leva med dom och att du lever kvar i mig. Mamma, jag älskar dig.